Två ytterligare favoritavsnitt i Doctor Who

Jag måste bara berätta om två andra favoritavsnitt av TV-serien Doctor Who, serien som det bloggas om i den svenska bloggosfären denna helg.

Doomsday
Sista avsnittet i säsong 2 (i 2005 års upplaga av den långa TV-serien) ser man ett tårdrypande farväl till en karaktär som man lärt känna under två år, Rose. En del påstår att vuxna män inte gråter, men när jag såg detta avsnitt forsade tårarna ur mig och jag hulkade kraftigt under en lång stund efteråt. Då det var det sista jag såg innan läggdags blev ju dessutom sömnen långt borta den natten...

Blink
11 avsnitt efter Doomsday har vi då detta riktigt skrämmande avsnitt. Om man ser Doomsday som ett avsnitt där man bara vill krypa in i TV:n och känna närheten till karaktärerna var detta istället ett avsnitt som man försökte hålla sig så långt borta från händelsernas centrum som möjligt. Avsnittet handlar om ett antal änglastatyer som är levande och mycket farliga. När de rör vid en människa skickas den tillbaka 50 eller kanske 200 år och den energi och skaparkraft som människan skulle ha åstadkommit i framtiden suger de åt sig. Ett slags vampyrer som man inte ser att de finns där förrän det är för sent, alltså. Det här avsnittet gjorde också att jag sov dåligt natten efter - tankarna flyger och varje gång man ser en änglastaty därefter börjar man fundera på vad som är verkligt...

Gemensam nämnare
Båda avsnitten drabbade mig på ett genomgående sätt. All heder till de skådespelare, manusförfattare och andra som har möjligheten att skapa en verklig känsla i något som är overkligt! Båda avsnitten utmanade mig och miljontals andra tittare - utmanade mig att tänka på sorg, saknad, vänskap, kärlek, oro, skräck och andra känslor som ligger riktigt nära ytan och som berör på olika sätt.

Sedan gav de mig mycket annat att tänka på - jag inser helt klart att jag själv har förmågan att leva mig in i händelserna på TV-skärmen. Hur kommer det sig att jag kan stänga av allt runtomkring och bara titta på ett avsnitt och vara helt uppslukad av det? Och hur kommer det sig att jag, när jag skall förklara varför jag känner som jag känner, inte har möjlighet att hitta orden för att beskriva det?

Detta inlägg är en del av Who-helgen som anordnas av bloggen Fiktiviteter. En gång i timmen kommer inlägg runtom i bloggosfären som anknyter till Doctor Who. Läs mer på Fiktiviteter om var ni kan hitta dem!

2 kommentarer:

  1. Blink är ett av mina faovritavsnitt också, det satte sig verkligen efter att jag hade sett det.

    SvaraRadera
  2. Valde också att skriva om Blink. Det är verkligen ett av de bästa avsnitten någonsin! :-)

    SvaraRadera